Svåra psykiska problem och dålig ekonomi förekommer ofta samtidigt. Inom psykiatrin har fattigdom och social isolering setts som konsekvenser av sjukdomen. Docent och psykolog Alain Topor ifrågasätter hypotesen. Hans forskning visar att orsaksförhållandet kan vara precis tvärt om.

Blir man fattig för att man har långvariga psykiska problem – eller blir man långvarigt sjuk på grund av fattigdom? Den frågan har forskare i USA och England ställt sig, och på senare tid även svenska.

Alain Topor, foto Eva Dalin

Alain Topor, psykolog och docent vid Socialhögskolan på Stockholms universitet, har intresserat sig för ekonomins betydelse för personer med psykossjukdom. Förra året presenterade han resultat från en studie med ett ovanligt upplägg. Hundra personer med psykosdiagnos fick 500 kronor, skattefritt, extra i månaden utan att försörjningsstödet minskade. Studien var en kopia på en randomiserad och kontrollerad studie som genomförts i USA. De svenska resultaten bekräftar de amerikanska.

Intervjuer med deltagarna innan, och 6–7 månader in i försöket, visar att personerna fick en signifikant förbättring av symtom på depression, ångest och ofrivillig social isolering. Den extra femhundralappen gav också en positivare självbild. Pengarna användes såväl till kortsiktig egen »lyxkonsumtion« som till långsiktigare investeringar och konsumtion tillsammans med andra.

Minskar vårdbehov

– En kvinna bjöd ut sina barnbarn för första gången vilket hon var mycket glad över att kunna göra, säger Alain Topor och fortsätter att belysa hur ofta pengar är en förutsättning för att delta i ett socialt liv.

– Det kostar pengar att ta sig till och göra aktiviteter, att äta där man träffas, att köpa mat för att bjuda hem vänner och så vidare. I ett vänskapsförhållande finns en inbyggd regel som säger att man ska bjuda igen. De här personerna kan ofta inte det, vilket gör att de till slut inte blir bjudna.

I den svenska studien analyserades även behovet av psykiatrisk vård. Efter ett drygt halvår med extrapengarna gick antalet vårddagar i sluten psykiatrisk vård ner med 33 procent.

– Det här var mycket oväntade uppgifter. Det ställer också frågan vad man ska göra med den kunskapen. Tänk om det är så att 500 kronor i månaden kan vara effektivare än psykofarmaka, säger Alain Topor.

Ny långtidsuppföljning

Med medel från Forte har Alain Topor även lett en forskningsgrupp som följt 1 501 människor med med långvarig psykossjukdom under fyra år. Studien har nu fått mer pengar för att sträcka sig över tio år.

– Inom psykiatrin finns en depressiv hållning när det gäller människors möjligheter att återhämta sig från långvarig psykisk sjukdom. Vi tyckte därför det var värt att titta på så lång tid. Kan vi få reda på vilka insatser som de själva anser har varit till hjälp är mycket vunnit.

Data har bland annat samlas in från lokala och nationella register som sjukvårdsregister och brottsregistret. Nitton personer har även deltagit i djupintervjuer under tre års tid. De intervjuade har varierande åldrar och bakgrund men har det gemensamt att de alla varit intagna i den psykiatriska slutenvården och nyligen har haft, eller har, en psykos.

Hanterar svåra situationer

Resultaten från fyraårsuppföljningen har börjat publiceras och en av de färdiga studierna visar hur de med långvarig psykossjukdom hanterar fattigdom. Av de 19 personerna som intervjuades levde 16 på mycket låga inkomster. Att klara sig månaden ut tills nya pengar kommer är en kamp som de, enligt Alain Topor, utkämpar väl.

– De hanterar komplicerade livssituationer på ett sätt som väcker beundran hos mig. När det gäller ekonomin, som vi studerade i detta fall, visar de sig att de planerar inköp noga och drar in på sociala aktiviteter men även på sjukvård.

I intervjuerna framkommer exempel som att de dricker kaffe på ställen det är gratis, storhandlar och fryser in mat och köper kläder på second hand. Ett återkommande tema är att ofta vara tvungen att låna pengar av anhöriga som sällan, eller aldrig, kan betalas tillbaka. Den andra svårigheten som framträder är att leva ett värdigt, anständigt liv. Inte bara månaden ut utan för resten av livet.

– Vi är många som levt fattigt under en period av livet men där vi haft hopp om att det snart ska bli bättre. Dessa personer ser ingen ljusning, för dem är fattigdomen ett tillstånd som måste hanteras livet ut.

Alain Topor menar att det i princip är omöjligt för de här personerna att arbeta sig ut fattigdomen av flera skäl. Ett är att de flesta bara klarar av att jobba deltid, men om de gör det minskar försörjningsstödet och andra bidrag och ekonomin förbättras inte. Vad som händer i en del fall är att de jobbar svart, vilket han tolkar som en verklighetsanpassad och rationell handling.

Delstudier inom uppföljningsstudien är:

• Hur går det? En unik studie som följer de 1501 personerna genom de olika registren för att undersöka dels vilka insatser de får och dels vilka följder dessa insatser får.

• Stjälpande professionella: Vilka är de och vad gör de när de motverkar brukarnas återhämtningsarbete?

• Brott och straff: Vilka brott begås av människor med allvarliga psykiska problem och vilka påföljder får de? Har det verkligen skett en transinstitutionalisering från psykiatriska institutioner till fångvårdsanstalter?

• Hjälpande professionella: Vilka är de och vad gör de som brukarna uppfattar som hjälpande?

• Money and madness: Privatekonomins betydelse för återhämtningsprocessen samt hur människor med allvarliga psykiska problem klarar av att leva på existensminimum.

• Psykos och Suicid: Studien följer upp dödligheten och självmordsförekomsten bland de 1501 personer i studien.

Text: Jenny Ryltenius